Universum – objektivt sett?

Einstein: ”I cannot believe that a mouse could bring about drastic changes in the universe simply by looking at it.”

Everett: ”The mouse does not affect the universe – only the mouse is affected (by an observation)”.

Interagerar vi med vår omvärld, eller är vi isolerade från varandra?

Frågan kan verka enkel. Självklart interagerar vi med vår omvärld, skulle vi säga. Dock, när vi utför vetenskapliga experiment, förutsätter vi ofta att utfallet är objektivt och oberoende av observatören. Vi föreställer oss att vi kontrollerar miljön, så att ingenting inklusive oss själva som utförare av experimentet kan störa resultatet.

Vi ska titta på ett par kvantmekaniska experiment som stör den gängse uppfattningen om hur vår värld fungerar ur ett makroskopiskt perspektiv. Vi ska klargöra vad det är som är så förbluffande med dem och varför de förbryllar.

När vi har tittat på dessa fascinerande kvantmekaniska resultat ska vi tillåta oss att utforska en teori, som inte bara ger oss en fysikalisk förklaring som förenar den kvantmekaniska världen med en makroskopisk och är baserad på gedigen matematisk grund vilken ingen lyckats dementera de senaste 60 åren, utan även en filosofi som ödmjukt suddar ut gränserna mellan vad som skulle vara en observatör gentemot det som observeras. En filosofi som erkänner att det som betraktas är lika mycket en betraktare, och inget kan separera dem med tanken att den ena skulle ha ett isolerat och mer objektivt perspektiv än den andra.

Vi ska göra vårt bästa för att följa Hugh Everett III i hans ”Theory of the universal wave function”. Everett formulerade sin matematiska och filosofiska tolkning av kvantmekaniken 1956, och den är idag eventuellt den mest moderna tolkningen av kvantmekaniken. En tolkning som med fördel appliceras på de frågor vi ställs inför med utveckling av kvantdatorer och hur ett kvantmekaniskt medvetande skulle se ut.